onsdag 24 mars 2010

David Beckhams pappa / David Beckham's dad

(For english, scroll down!)
Medan fredagskvällen sänker sig över KL funderar jag och kollegan på att ta oss ner
till stan för middag. Han har koll på ett par ställen, och har vid ett flertal tillfällen lovat att ta mig till något "hyper local". Se där, en plan! Vi hittar en taxi, hoppar in och släpper loss vårt vanliga pladder om livets förgänglighet och distribuerade versionshanteringssystem. Plötsligt utbrister taxichauffören:


-Bloody chuck-o-block (ung. "Här var det trångt!")!
-…so doing Test Driven Develop… sorry?
-Bloooody chuck-o-block!
-Eh, yes. True. Lots of traffic today.
-Bastard! F*ckin bastard!
-Oh, yea I guess

Vi var båda lite förvånade eftersom vår chaufför tills nu inte sagt ett ord utan stilla kört oss ner mot stan. Nu däremot skopade han
generöst ur sina väldiga förråd av förolämpningar hämtade ur den västra hemisfärens djupa källa av svordomar, skällsord och allehanda otidigheter. Aldrig aggressivt, bara förtjust över att träffa på två utlänningar att visa sina färdigheter för. Mycket underhållande.

-Do you know any place with good Indian food?
-Wanka!
-… or chinese...?
-Bloody Wanka!
-Oh, good one!
-Wanka!
-Yes.
-Bloody Wanka!
-Yes.
-You know "Dogs bollocks"? I learn from my son. He lives in London.

Jag var länge frestad att lära honom något taskigt, hade t ex varit riktigt roligt om han med samma emfas rutit "Din klara sol går åter upp" till nästa svensk han plockade upp. Lät dock bli, uppenbarligen är jag för snäll till och med för att lära en blasfemisk taxichaufför en psalmvers mot hans vilja. Vem vet, jag kanske gjorde honom en stor otjänst i att låta bli, kanske hade ett par fromma ord i hans vokabulär kunnat bidra med någon liten svalka i det brinnande helvete han uppenbarligen är på väg till så som han pratar. Att så är fallet blev desto mer tydligt när han mot slutet av vår resa påstår sig vara David Beckhams pappa, mest tror jag för att han själv hette David. Lögner är ju knappast heller något att komma med i det sammanhanget.
Till slut släppte han av oss utanför en restaurang i hans egen smak, utan att egentligen bry sig så mycket om våra preferenser.
Han fick rejält med dricks.

--------

Friday night is settling over KL and me and my colleague start thinking about moving down town for dinner. He knows a few places, and has promised me to take me "hyper local" some evening. A plan! We find ourselves a cab, jump in and let loose our usual chatter about the frailness of life and distributed versioning systems (J, gotta love the pretentious nerd ;). Suddenly we hear the cab driver go


-Bloody chuck-o-block!
-…so doing Test Driven Develop… sorry?
-Bloooody chuck-o-block!
-Eh, yes. True. Lots of traffic today.
-Bastard! F*ckin bastard!

We were both a bit surprised since our cabbie up until now didn't say one word. Now on the other hand he generously scoops from his rich supply of insults sprung from the deep wells of western hemisphere curs words and all sorts of invectives. Never aggressive in any way, only delighted over the opportunity to show off his skills to two foreigners.
Very entertaining.

-Do you know any place with good Indian food?
-Wanka!
-… or chinese...?
-Bloody Wanka!
-Oh, good one!
-Wanka!
-Yes.
-Bloody Wanka!
-Yes.
-You know "Dogs bollocks"? I learn from my son. He lives in London.

For a while I was tempted to learn the man something really mean, for instance it would have been good fun if he, picking up the next swede from the street would have shouted "Din klara sol går åter up" (that's the first strophe in a psalm pretty kinds sing in church on Sundays). I refrained from doing it though, obviously I'm too nice even to teach a blasphemous cab driver a strophe from a psalm against his will. Who knows though, I might have done him wrong by not doing so, perhaps a few pious words in his vocabulary could have lent him some small coolth in the burning hell in which direction he was obviously heading, the way he spoke. Specially since he was a lier to (or so I think), claiming that he was David Beckhams father. Mostly, I guess, since that was the name that first came to his mind after telling us his name was just that, David.
The man eventually let us off outside of a restaurant of his own taste - not really minding our own preferences.
We tipped him handsomely.

söndag 14 mars 2010

Shopping

Reser man skall man shoppa. Det ingår.
Jag tog mig ner till Chinatown och Petaling Street, en plats som garanterat besökts av alla svenska reseprogram, och som lika garanterat beskrivits som "myllrande" av vart och ett av dem. Lång gata, små butiker och stånd som säljer asbilliga knock offs av vad som för ögonblicket upplevs som lyxigt.
Och sannerligen, här finns allt man kan önska sig! I alla fall om man vill ha en väska, ett par jeans, ett par skor, ett par solglasögon eller en grön laser. Annat är svårarare att få tag på här. Eller ja, man har också kommit helt rätt om man är ute efter en slags lustig tuta med ett genomträngande fågelläte. En sådan säljs av en man som åker upp och ner längs Petaling Street på en motorcykel och blåser i den förbannade grejen oavbrutet. Jag gissar att han började med motorcykeln när han insåg att det inte tar lång tid att knäcka en människa med en sån där flöjt, rätt snart slår irritationen över i aggressiv försvarsinstinkt och man måste döda mannen i fråga. Jag var själv nära några gånger men lyckades hejda mig. Men jag skulle helt klart inte ha något emot att hjälpa de andra försäljarna att gillra fällor för killen, kanske kan vi använda någon av teknikerna som de där ekorrarna i Jedins Återkomst använder för att bekämpa plåtkycklingarna under kampen på skogsmånen Endor (ni som inte sett filmen, glöm det).

Pruta är ett måste. Annars kommer man hem med en kylskåpsmagnet i grälla färger för 80 spänn. I det här avseendet är jag rätt illa ute, min pigmentlösa hy som inte sett sol på 9 månader fungerar som en perfekt signal till månglarna att jag är ett lätt byte, och jag känner mig lite som en gris i en raptorgrop (jag vet inte om det är ett ord, men jag tycker man förstår känslan ändå) när jag med illa spelad nonchalans närmar mig en kopia av ett par Paul Smith-shorts. Men jag försöker ändå:

- 65 ringit!
- Noooo, too expensive. I give you 60 ringit!
-Ok sir! No problem!
-Good man! (här känner jag mig mallig som minsann inte går på vad som helst).

Men jag blir bättre efter hand. Till slut får jag ner ett par solglasögon till 20 ringits från det hutlösa utropspriset 80 ringits (även om jag fick ett specialpris tydligen, vi måste ha kommit bra överens) och känner mig nöjd med mina skills.
Butikerna verkar också vara ordnade mycket listigt, det är alltid precis så långt mellan två väskaffärer att man inte skall kunna spela ut försäljarna mot varandra. Det hela påminner lite om en regnskog, där varje kvadratmeter är upptagen och där det till slut uppstår en slags naturekonomisk balans mellan allt levande.

Trots att det verkar omöjligt har dock ävenPetaling Street sina begränsningar när det gäller tillgängliga kläder. Dessa tydliggörs av ingen mindre än mig själv och mina cirkusmonsterstora fötter. I Sverige hittar jag _aldrig_ de skor jag verkligen vill ha, allt är för litet.
Men här, tänker jag, här borde det finnas (märkligt tänkt, så här i efterhand, Asien är ju inte välkänt för stora fötter. Men å andra sidan finns här massor av stadigt byggda amerikanska militärer)? Nä. När jag hittar en underbar hylla med Paul Smith-dojor får jag precis samma reaktion som i Sverige; den där hemska kombinationen av medlidande och mild skräckblandad fascination som jag så ofta möter hos svenska skoexpediter.