Shopping

Reser man skall man shoppa. Det ingår.
Jag tog mig ner till Chinatown och Petaling Street, en plats som garanterat besökts av alla svenska reseprogram, och som lika garanterat beskrivits som "myllrande" av vart och ett av dem. Lång gata, små butiker och stånd som säljer asbilliga knock offs av vad som för ögonblicket upplevs som lyxigt.
Och sannerligen, här finns allt man kan önska sig! I alla fall om man vill ha en väska, ett par jeans, ett par skor, ett par solglasögon eller en grön laser. Annat är svårarare att få tag på här. Eller ja, man har också kommit helt rätt om man är ute efter en slags lustig tuta med ett genomträngande fågelläte. En sådan säljs av en man som åker upp och ner längs Petaling Street på en motorcykel och blåser i den förbannade grejen oavbrutet. Jag gissar att han började med motorcykeln när han insåg att det inte tar lång tid att knäcka en människa med en sån där flöjt, rätt snart slår irritationen över i aggressiv försvarsinstinkt och man måste döda mannen i fråga. Jag var själv nära några gånger men lyckades hejda mig. Men jag skulle helt klart inte ha något emot att hjälpa de andra försäljarna att gillra fällor för killen, kanske kan vi använda någon av teknikerna som de där ekorrarna i Jedins Återkomst använder för att bekämpa plåtkycklingarna under kampen på skogsmånen Endor (ni som inte sett filmen, glöm det).

Pruta är ett måste. Annars kommer man hem med en kylskåpsmagnet i grälla färger för 80 spänn. I det här avseendet är jag rätt illa ute, min pigmentlösa hy som inte sett sol på 9 månader fungerar som en perfekt signal till månglarna att jag är ett lätt byte, och jag känner mig lite som en gris i en raptorgrop (jag vet inte om det är ett ord, men jag tycker man förstår känslan ändå) när jag med illa spelad nonchalans närmar mig en kopia av ett par Paul Smith-shorts. Men jag försöker ändå:

- 65 ringit!
- Noooo, too expensive. I give you 60 ringit!
-Ok sir! No problem!
-Good man! (här känner jag mig mallig som minsann inte går på vad som helst).

Men jag blir bättre efter hand. Till slut får jag ner ett par solglasögon till 20 ringits från det hutlösa utropspriset 80 ringits (även om jag fick ett specialpris tydligen, vi måste ha kommit bra överens) och känner mig nöjd med mina skills.
Butikerna verkar också vara ordnade mycket listigt, det är alltid precis så långt mellan två väskaffärer att man inte skall kunna spela ut försäljarna mot varandra. Det hela påminner lite om en regnskog, där varje kvadratmeter är upptagen och där det till slut uppstår en slags naturekonomisk balans mellan allt levande.

Trots att det verkar omöjligt har dock ävenPetaling Street sina begränsningar när det gäller tillgängliga kläder. Dessa tydliggörs av ingen mindre än mig själv och mina cirkusmonsterstora fötter. I Sverige hittar jag _aldrig_ de skor jag verkligen vill ha, allt är för litet.
Men här, tänker jag, här borde det finnas (märkligt tänkt, så här i efterhand, Asien är ju inte välkänt för stora fötter. Men å andra sidan finns här massor av stadigt byggda amerikanska militärer)? Nä. När jag hittar en underbar hylla med Paul Smith-dojor får jag precis samma reaktion som i Sverige; den där hemska kombinationen av medlidande och mild skräckblandad fascination som jag så ofta möter hos svenska skoexpediter.